Efter orkanen Xynthia känner jag en viss tristess smyga sig på ... men jag låter mig inte nedslås! Tager alltså vad jag haver, en något murken trädgren i det här fallet :).Kära dagbok! Jag klarade av ovädret Xynthia nästan bara med en axelryckning. Jag vaknade nästan stup i kvarten hela natten mot söndagen p.g.a. ovädret. Men vad gör väl det, för söndag är ju söndag och då är det ju allas vår vilodag ;)!
Tar ett stadigt grepp om trädgrenen med mina kraftiga käkar ...Så med lite påsar under ögonen begav jag mig ut på upptäcktsfärd i dag igen. Kalla hade lakanen på tork där ute, och när hon skulle hämta in dem före mörkrets inbrott ville jag överraska henne. Jag tog en något murken trädgren som fallit ner under ovädrets framfart, satte den bestämt mellan mina tänder, tog sats och tänkte att nu är ny stavhoppare född.
... och tar sedan sats inför själva hoppet ...
... och letar febrilt efter en ribba att hoppa över med hjälp av staven ...Men vad nu då? Det fanns ju ingen ribba att hoppa över!! Så vad gör man ... hmm ... svårt det där. Alltså, kreativitet, kreativitet ... Hee, jag börjar tugga på stavgrenen i stället :)! Känns så bra för tandköttet med lite rejält tuggmotstånd. Och Kalla, den lättlurade varelsen, nappade! Hon tog fram kameran och jag fick briljera än en gång!
... men konstaterar till min stora besvikelse att det inte finns någon. Så jag sätter båda tassarna på grenen (staven) och tuggar för allt som tandköttet pallar för ... 
... och, vad nu då ... ger den efter!? Oj, jag kunde ju ha skadat mig om ribban funnits där. Jag menar, tänk er nu att hoppa stavhopp med en murken stav! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar