Jag - Attende och jakten

Kära dagbok! I dag får ni njuta av en riktig närbild av mig. Den togs under söndagspromenaden, och Kalla, min favoritfotograf, tog bilden :). Jag har nu börjat förstå att jag är en riktig fotogénique. Jag gör mig bra på foton alltså, men man ska också komma ihåg att ett foto aldrig ljuger. Nå, det om det.

Hösten är kommen och tiden när jag var instängd i couloiren är ett minne blott. Och likaså den där pinsamma affären med den svarta labradoren, vi kan kalla honom för Noir. Tycker att han kan få vara anonym. Det är jaktdagar minst en gång i veckan, men i förra helgen blev det nästan för mycket. Då jagade vi både på lördag och söndag.

Redan på söndagsmorgonen hade jag mjölksyra i musklerna och kände mig stel och eländig, nästan febrig också. Men skam den som ger sig. Så iväg med mig på jakt på söndagen igen som om ingenting hade hänt. Jag försökte hålla takten med de andra jakthundarna, men på eftermiddagen började mina krafter verkligen tryta. Nu ville jag bara hem. Hem!!

På måndagen var jag en riktigt eländig syn. Nu kände jag mig verkligen febrig och försökte tassa mellan matkoppen och bädden utan att Princess skulle få syn på mig. Inte ville jag visa mig för henne i det här skicket! Nå, tiden går och såren läks. Pälsen torkar och det mesta av smutsen försvinner liksom av sig självt. Fotvården sköter jag själv genom att föra in en värkande tass i munnen och sedan slicka den. Tvätten av de allra känsligaste delarna brukar jag göra under promenaderna. Jag sätter mig ner på gräsmattan och låter baktassarna peka uppåt. Med rumpan fortfarande mot gräset drar jag mig framåt med framtassarna. Det gör susen ;)! Princess brukar skratta åt mina primitiva metoder, men det ska hon få för när jag piggnar till igen!

Jaa, man kan vara snygg fast man är på jobbet. Kolla här bara!

I går var den värsta dagen i mitt liv. Jägarna och hundarna hade samlats inne på slottsgården. Jag kände mig återhämtad och redo för nya strapatser. Jag springer omkring och leker lite förstrött med Noir och väntar på att fasanjakten ska börja. Men vad händer ... jag blir inlåst i häststallet i en hästbox tillsammans med Noir. Och hör hur de andra beger sig ut på jakt!

Jag protesterar högljutt, hela förmiddagen, genom att skälla och yla. Det här måste ju vara ett misstag. Har de glömt mig ... inte kan de väl ha gjort det här med vilje? Noir är besviken han också, men tar det ganska lugnt ändå. När jag ylat och skällt i fyra timmar minst så blir vi äntligen uppmärksammade. Vi får vara med på eftermiddagspasset! Min skäll- och ylmetod fungerar :)!

Lyckan är som gjord! Jag är visserligen hes av allt skällande och ylande, men försöker ändå att klara jakten så gott det går. Jag är ju slottshund, och det betyder att jag alltid måste föra sig med värdighet och samtidigt visa skicklighet. Att visa svagheter är liksom inget alternativ. När vi kommer tillbaka till slottet med bytena på sena eftermiddagen tar jag en fasantupp i munnen och springer omkring med den ett tag. De andra måste ju visas och förstå vems verk det här är. Jag hoppas att Princess ska se mig nu, åtminstone på håll, så att hon ska förstå hur man kan göra rätt för sig.

Ja, på tal om Princess och hennes s.k. jakt. Jag kan nog inte riktigt påminna mig om när hon senast kom hem med ett möss, men länge sedan är det i alla fall. Då brukar hon själv äta upp allt annat utom tarmarna. Tarmhögen, den sämsta av alla bitarna alltså, lämnar hon sedan på slottstrappan! Här har hon nog mycket att lära sig av mig! Jag avstår alltid HELA bytet och gör det med glädje dessutom!

Det här gillar jag skarpt också. Promenaderna med Make och Kalla. Måste bara vänta in Kalla först som är lite långsammare än vi andra ;)!