Replik - Princess

Jag, slottskatten Princess.

Kära lilla dagbok! Jag heter Princess och är tio år gammal. Jag är en svart honkatt och är det äldsta och dominerande husdjuret här på slottet. Min matchvikt är bara 2,5 kg, men jag är snabb och vig. Jag har via djungeltelegrafen hört att den så kallade slottshunden, Attende, har skrivit en del inlägg som inte är till min fördel. Men strunt i det. Jag är jag, och då är det alltså jag som bestämmer här.

Princess uttalas "Präänsäss" på franska, och det är det jag lystrar till. Så klart att jag har lärt mig lite svenska också, de nya hyresgästerna ropar "Princess" när de försöker locka på mig. Nåja, jag förstår ju vad de menar i alla fall. Så ibland tar jag mig till matkoppen när de lockar.

Min stora uppgift här på slottet är att hålla stället absolut musfritt. Det är ett heltidsarbete som tär. Jag måste hela tiden vara på alerten, speciellt på nätterna förstås. Men belöningen är inte att förakta. Jag får både mat och beröm på kuppen. Berömmet måste jag visserligen stå för själv ibland, för ingen kan ju se mig arbeta i det tysta. Sånt är livet.

Det där med maten är ett känsligt kapitel. Visst, jag fångar möss, men det räcker liksom inte riktigt till för att hålla mig mätt. Jag är alltså beroende av människor, ofrivilligt, men dock. Hyresgästerna här, Kalla och Make, hör ändå till mina absoluta favoriter. De serverar mig både mjuk burkmat och torrfoder inom en halv minut efter beställning. Fin service, måste jag säga.

På nätterna sover jag allt som oftast i min favoritstol. Den har som tur är placerats bredvid Kallas säng. Ovanpå stolen finns det ett mjukt gammalt sängtäcke som säkerligen är vikt åtta gånger om. Ovanpå det har någon placerat en handduk för att fånga upp de få hårstrån som jag nu eventuellt fäller. Onödigt egentligen, men vad kan man. Hur som helst, här brukar jag sova gott på nätterna efter min kvällsjakt. Kvällsjakten går ut på att snabbt som blixten ränna kors och tvärs över golvena. Däremellan gömmer jag mig under sängen eller soffan. Oftast brukar det hela avslutas med en tillsägelse från Kalla när jag klättrat ett tag i sovrumsgardinerna, och hon råkat märka det.

Ni kan väl se mig bakom lampan? När blogginlägget är

klart så fortsätter jag snabbt som blixten med kvällsjakten!

Jag brukar vakna vid 5-tiden på morgonen och då är jag pigg som en mört. Då går jag ner till bottenvåningen. Jag brukar börja med att sträcka på mig riktigt ordentligt. Efter det kommer den obligatoriska gäspningen. Efter stretchningen hoppar jag mellan borden och stolarna och soffan. Syftet med det är att träna upp avståndsbedömning och vighet. Snabbheten kommer sedan av sig självt :).

Attende tycks ha fått för sig att hon måste jaga mig till varje pris. Ja, Attende är ju onekligen lite rund, och kanske hon gör sig av med några kalorier när hon jagar mig. Det är väl det som är syftet med det hela. Egentligen tycker jag att hon kunde sköta sin viktkontroll på annat sätt, och inte blanda in mig. Jag har minsann mycket att göra på jobbet ändå, utan att behöva springa upp på slottstaket titt som tätt. Vigulant är jag ju förstås, men ändå. Bortkastad tid är ... just det ... bortkastad!

Jag har många gånger undrat över varför Attende ska behöva vara här, hon gör ju ingen rätt för sig. Ligger eller sitter framför Kallas och Makes dörr bara för nöjes skull. Slumrar till titt som tätt där på sin s.k. vaktpost. Det där kan inte hålla i längden. Och dum som hon är så skäller hon när postiljonen kommer. I de lägena brukar jag skämmas över att jag bor här.

Nej, nu måste jag börja med kvällstvätten. Jag brukar börja med ryggslutet. Sedan tar jag svansputsen och sedan tassarna tillsammans med resten av kroppen. Har sett att Attende ibland är smutsig i pälsen, speciellt efter jakterna då den uslingen förstås sprungit rakt in i ponden (dammen) utan att tänka sig för. Nej, tvätta sig som en katt vet jag, då blir man både omtyckt och respekterad! :)

Oj då, där blev det en tillsägelse. Jag gick kanske lite väl hårt åt sovrumsgardinerna.

Sol, sten, svamp & slott

Jag, maken och Attende under svamputflykten. Ponden syns i bakgrunden.

Vilket fantastiskt väder vi har haft de senaste dagarna! Sol och 18 - 20 grader. Jag tackar! Det här bör man väl kunna kalla för brittsommar?

Så var det det där med sten ... Jo, vi var ju och hälsade på våra vänner för en vecka sedan. Den långa lunchen, ni minns... :). Min väninnas man började berätta om hur det gick till när han hackade loss sina stenbitar ur Berlinmuren för 20 år sedan. Man fick välja mellan att köpa stenbitar som var färdigthackade eller så fick man hyra en hammare och göra jobbet själv. Han hade valt att göra jobbet själv.

Jag frågade förstås var stenarna fanns nu eftersom de ju har bott i Frankrike i nästan sex års tid. Ja, det var inga problem. Stenarna hade han ju flyttat med förstås. Där på fönsterbrädet låg de ju.

Men inte räckte det för mig. Jag måste ju få hålla bitarna från Berlinmuren i mina händer för att känna mig riktigt nöjd. Och det fick jag :)! Så där ja, om man vågar uttala sina önskemål så kanske man får som man vill ;).

I tisdags var vi på svampjakt med greveparet. Det var ingen svamputflykt som gick av för hackor det inte. I två timmars tid gick vi runt i slottsskogarna under grevens ledning och plockade svamp. Vilken upplevelse! Och jaa, vi hittade svamp :)! Attende var med förstås och tvekade inte en sekund när vi kom fram till ponden (dammen). Här skulle det simmas! Jag kommer aldrig att glömma den underbara ekskogen i höstskrud som vi sedan gick i. Den var i en sluttning och där nere kunde man se ån. Vilken byggplats för ev. kommande behov!

Greveparet förevisade oss ett prehistoriskt skyddsrum i berget. Där hade människor för flera tusen år sedan sökt skydd när fienden närmade sig. Vi fick också se ingången till ett stenbrott inuti ett berg där man hade tagit sten för slottsbygget. Kan ni tänka er, 500 meter gångar inuti berget. Vi får besöka det på egen risk, gärna med en trådrulle och pannlampa med. Man går nämligen snabbt vilse där! Hua... Vid ingången till stenbrottet var jordlagrena från de olika tidsperioderna synliga. Grevinnan hittade ett musselskal i ett av de äldsta jordlagren. Modig som jag är så frågade om jag kunde få det. Och joodå, det fick jag. Hon påpekade för mig att skalet kan vara en miljon år gammalt!

Jag framför..., nej bakom, begoniahavet i Montreuil-Bellay :)

I går besökte vi Montreuil-Bellay med citadellet med tolv försvarstorn med ett fantastiskt slott och en kyrka innanför. Komplexet började byggas för 984 år sedan. Det var en heldagstur, så vi hade picnickorgen med oss och åt lunchen ute i en park. Den var som en junidag uppe i Norden, soligt och skönt.

Vi har fått "coings" av greveparet. Vi har inte hittat något svenskt namn på frukten. De liknar päron men har helt andra egenskaper. Vi fick också recept på hur man tillagar gelé av coingsen. Men tillsvidare ligger de ute på fönsterbrädan i solskenet för att mogna.

Coingsen mognar ute i solskenet på fönsterbrädet

I dag på förmiddagen tog jag vår vackra krysantemum ut på trappan för att vattna den ordentligt. Vi har inte någon blomvattenkanna här, så jag fick ta vad som fanns till hands... Ja, där fanns ju en tom vinflaska. Jag satte vatten i vinflaskan och gick ut på trappan. Oj, där råkade greveparet komma. Jag ville ju inte att de skulle tro att jag korkat en vinflaska åt mig själv så här på förmiddagen och tyckte att jag behövde förklara mig. Jag försökte skoja till det lite och sa "I'm giving some wine to the flower" ....

Back in business!

Jag på vaktpost utanför Kallas och Makes dörr.

Kära dagbok! Nu är jag, Attende the slottshund, tillbaka på jobbet igen. Sitter nu alltså och vaktar utanför Kallas och Makes dörr. Så klart att jag ligger framför deras dörr fast husse och matte är hemma nu under höstlovsveckan!

Ja, i söndags blev jag en fri kvinna igen efter två veckors husarrest i couloiren. Ni har kanske hört varför jag hamnade där och nu så här efteråt så måste jag säga att hela historien känns lite pinsam. Jag kommer så där vagt ihåg att jag svansade lite väl mycket för en svart labradorhanne. Hur kunde jag förnedra mig så? Nå, nu är det över, men det säger jag bara, aldrig, aldrig igen!

Nu håller husse och matte stenkoll på min mage och undrar om den ska börja växa. Eller rättare sagt fasar för det. Men några hundvalpar mer eller mindre här i världen kan väl inte göra så stor skillnad. Själv känner jag mig faktiskt redo för uppgiften om det så skulle bli. Jag är faktiskt vuxen nu och ansvarstagande har jag ju alltid varit. En vikarie för mig får de i så fall ordna med själva - det är inte mitt problem.

På söndag eftermiddag när husse precis hade hunnit släppa mig fri kom Kalla och Make hem efter att ha varit på en Brocante. Det ordet finns inte ens i en ordbok, men jag vet förstås att det betyder loppis. Jag satt förstås utanför deras dörr och vaktade när de kom hem så jag såg en hel del av det de köpt. Kalla hade köpt en alldeles underbar höstjacka! Den har samma färg som min päls, alltså ljus labradorfärgad med lite guldskimmer. Bra smak har hon måste jag säga. Och snygga stövlar hade hon köpt till också, helt oanvända.

Kolla in min vackra labradorfärgade päls, med guldskimmer ;)

Det finns en människa och ett djur som jag inte kan tåla för något i världen. Postiljonen kan jag bara inte med. Hon kommer körande i en rasande fart i sin gula bil alla dagar utom söndag. Sedan stannar hon bara en kort stund och sätter något i en låda på väggen och gasar sedan vidare. Varför? Bara för att reta mig?! Det finns liksom ingen mening i det, men ändå gör hon det. Gång på gång.

Jag hör såklart postbilen redan innan jag kan se den. Då placerar jag mig färdigt så att jag kommer åt att skälla på riktigt nära håll. Snart måste hon ju bara börja fatta! Hon har inget här att göra liksom. Meningslös sysselsättning!

Det där djuret som jag inte alls kan med är förstås Princess. Hon har liksom ingen mission här - vad skulle det kunna vara? Går bara omkring och gäspar efter tupplurarna, sträcker på sig ... och ja ni vet, kurrar. I dag fick hon sig en överraskning, he, he ... Jag var på jobbet, vilket hon inte hade räknat med. Jag satt utanför köksdörren och vaktade. Så öppnar Kalla dörren inifrån och Princess gör ett försök till att slinka ut.

Men icke sa Nicke. Här vaktas det åt båda hållen. Ingen katt ska ut genom den dörren inte! Jag behövde inte göra speciellt mycket för att få Princess att backa. Jag visade bara min muskulösa lekamen - och thats it! Hon ångrade genast sitt tilltag. Ligger väl därinne nu och snusar på en skön filt igen. Den lata katten - hoppas att någon lagt en ärta under filten åt henne :)!

Princess där hon hör hemma, högst uppe på taknocken. Ditjagad av mig förstås :)

Greveparet och slottet

Slottet sett från cyklamenhållet

Nu har jag förmodligen tagit mig vatten över huvudet igen. Jag vet nämligen ganska lite om ämnet som jag ska skriva om ... men envis som jag är, så gör jag ett försök ändå ;).

Jag börjar med greven, för det är svårast. Hans släkt har ägt slottet och markerna här omkring i åtta generationer. Han är nog över de femtio och är gift med en mycket vacker kvinna. De har tre barn, mellan 14 och 20 år gamla. Den äldsta sonen studerar i Paris och ska bli läkare. Den yngre sonen och dottern studerar i privat skola i staden och därför bor också greveparet där i veckorna.

Men tillbaka till greven, alltså ... han är väldigt vänlig men kan ingen engelska eller svenska ;). Det betyder att kommunikationen oss emellan sker på franska eller så är det grevinnan som översätter åt honom. Han sysslar mest med skogsbruk och arrangerar slottsjakter här på markerna.

Jägarna har samlats för fasanjakt

Grevinnan är yngre än maken sin och är som sagt, mycket vacker. Och lång. Över de 1,80 skulle jag nog säga. Hon kan engelska alldeles perfekt och är också hon mycket vänlig. Hon har studerat konst och undervisar i ämnet på deltid. Sedan har hon ju familjen och slottet att sköta. Vilken curlingmamma hon är, hon har vigt sitt liv åt barnen. Hon har jättebråttom hela tiden och kör mellan slottet, staden där barnen studerar och staden där hon själv arbetar. Och skjutsar barnen till deras olika aktiviteter.

Så har hon ju hand om uthyrningen av slottsannexet också. Men från den sysslan kan hon nog pusta ut nu, för vi är ju här nu. Då flyter allt så smidigt på den fronten ;). Vilka perfekta hyresgäster! De sköter ju om husdjuren också så att greveparet kan curla på precis så mycket de vill ...

Slottet är jag absolut ingen expert på heller. Det är hur som helst byggt i etapper på 1700- och 1800-talet. Greveparet bor på ca 500 m2 i 1800-tals delen. Slottet har en jättestor värmepanna som håller stället varmt om vintrarna. När det eldas med ved så kastar man in 1 meter långa klabbar i pannan! Det finns många vinkällare här som sig bör. Ett av dem är nu vår alldeles privata ... Slottet omges av en 46 hektar stor park. Dessutom finns det ca 250 hektar skog där skogsbruket bedrivs. Här finns också en relativt nyanlagd simbassäng.

Jag har på ett mycket klumpigt sätt tagit reda på att det inte spökar här. Det var i våras när vi var bjudna till greveparet på en drink i samband med att vi skulle skriva hyreskontraktet. Då frågar jag bara helt sonika om det spökar här. Men greven som fått frågan översatt skakar bestämt på huvudet. Inga spöken här inte! Men vad är det för fråga jag ställt egentligen? Jag frågade ju om hans förfäder spökade. Hur klumpig får man vara?!

En favorithörna i parken

P.S. I dag har vi haft 18 grader (plus!). Svara gärna på frågan uppe till vänster i bloggen ang. nyårsfirande! Och lämna gärna en kommentar till inläggen!

Lunch med oanade konsekvenser

Väninnorna i cyklamenhavet

I går var vi bjudna på lunch till våra finländska vänner. Före det hann vi veckohandla på en supermarket. Nå, kl. 12.00, helt i enlighet med inbjudan anländer vi. Vi hade stället inprogrammerat i GPS:en sedan i våras, men nu hamnade vi i en ... dynghög nästan. Men två hjälpsamma fransmän såg till att vi hittade rätt den sista biten. Så det redde upp sig.

Vi blev bjudna på en mycket generös lunch med diverse drycker. Och efteråt té och kakor och ... cognac! Nu fick jag mig en riktig överraskning också! Värdinnan, som är konstnärlig av sig, överräcker en akvarelltavla som hon målat. Hon säger att den heter "Väninnorna". Och då ser jag vem och vad tavlan verkligen föreställer!

Det är ju jag och hon sittande i cyklamenhavet. De besökte ju oss här på slottet för ett par veckor sedan och så klart satt vi en stund i cyklamenhavet och njöt. Hon sa att det var en av de lyckligaste dagarna i hennes liv. Dessutom skulle hon, precis som jag, vilja bo på ett slott på 1700 - 1800-talet. Så hon hade målat oss med 1700-tals kläder på! Underbart! Jag fick gåshud som varade länge.

Men sedan måste vi bara ta en liten matbit till och efter det lite mera drycker till och så vidare. Ni förstår nog :). Efter sex timmars "skarvande", som jag brukar kalla det för, så måste vi bara bryta upp från den längsta lunchen i vårt liv. Attende måste absolut rastas nu.

Innan vi åkte iväg hade vi fått en inbjudan att komma till dem i södra Portugal för att fira nyårsveckan tillsammans! Vad svarar man på sådant! Hjälp mig, ... någon! Kanske, kanske är det möjligt, man vet aldrig. Det är ju bara 1.600 km dit och bil har vi ju. Under nyårsveckan behöver vi inte heller vara på plats här på slottet för djurens skull, för då är greveparet med familj här ...

Den som lever får se! Men nog har nyårsinbjudan satt myror i huvudet på oss!

I husarrest

Jag, Attende, the slottshund

Kära dagbok! Jag heter Attende och är fyra år gammal. Jag är en labradorhona, men framförallt så är jag slottshund. Jag har ansvaret för att vakta hela det här stora området runt slottet. Min husse är greve och min matte är således ... grevinna. Nu bor de i staden i veckorna och hyresgästerna som flyttade hit i mitten av september är alldeles underbara! De ger mig mat, är sociala och i övrigt också väldigt trevliga ;). De tar mig ut på promenader och ger mig lite extra mat i smyg. Kvinnan är av det ljusaste slaget, blond kanske man skulle kunna säga. Hon kallar sig för Kalla. Hennes make brukar jag kallar för Make.

Jag sitter nu i husarrest. Det betyder en tillvaro i ensamhet i couloiren. Ja, ni kanske inte kan franska, men då kan jag upplysa er om att couloire betyder korridor. Men min couloire är inte vilken korridor som helst. I mitt fall är det skarven mellan 1700- och 1800-tals delen av slottet. Det ni! Nå, hur som helst, här har jag tillbringat en dryg vecka nu. Ensam.

Allting började med att det var jaktdag här. Vi var åtminstone ett tiotal hundar samlade. Våra hussar skulle ut och jaga fasaner. Plötsligt så såg jag den där svarta labradorhannen som försökt uppvakta mig nångång tidigare. Men den här jaktdagen kändes annorlunda. Nu var det jag som försökte uppvakta honom. Förstod inte varför, men det var bara så ...

Efter en stund blev det ett "jäkla hallå". Husse var upprörd och nämnde nånting om löptid ... Vad det nu kan vara. Men resultatet blev alltså husarrest för min del ... tills de heta känslorna skulle gå över. Så här sitter jag nu. Och väntar på ... ja vad trodde ni ... nästa måltid förstås! Maken är underbar. Han rastar mig minst tre gånger per dag och ger mig hundfoder. Dietfoder visserligen, men hur som helst.

För ett par dagar sedan blev jag utsatt för en riktig frestelse. Någon hade placerat två hela fasaner i couloiren. Människor kan vara så glömska! Där låg fasanerna i varsin kasse och doftade ... alldeles underbart! Jag var minst sagt sugen på mat, men å andra sidan äter jag aldrig vilt utan lov. Så ingen fasan för min del alltså.

Det bor en ganska högfärdig svart katt här också som kallar sig för Princess. Kan man tänka sig. Hon bodde här i några års tid redan före mig, visserligen, men jag tycker ändå att det är jag som är herre på täppan här nu. Försöker så gott det går att jaga henne när jag kommer åt. Men hon är så snabb. Sjuttons katt! Dessutom är hon en hejare på att klättra. Idag såg jag henne liggande på muren till köksträdgården när jag blev rastad. Men jag hade lite bråttom just då, och hann inte gå närmare in på saken. "Morgen mehr zeit", som tysken skulle säga.

Nu väntar jag bara på att veckan ska ta slut och att jag ska få leva ett normalt liv igen. Med långa härliga promenader i parken. Jag föredrar de lite längre promenaderna tillsammans med Kalla. Hon är så snäll. Jag kan inte riktigt förklara det, för hon är bara för ... bra :)!

Jag gillar Make också förstås. Här kliar han mig på magen. Så sköönt ... !

Fransmän och framförhållning

Eftersom jag inte har något foto av vedhögen så sätter jag med ett foto från gourmetmarknaden i stället

I slutet av förra veckan blev det kyligare väder här med t.o.m. ett par frostnätter. Eftersom greveparet bodde i stan i veckan fick vi vara utan värme ett par dagar. Men på fredag kom paret till slottet för veckoslutet och maken upplyste greven om att vi hade det lite kallt här inne och att vi inte hade hittat någon brasved till den öppna spisen.

Greven visar in maken i ett vedförråd som gapar tomt. Och pekar och visar frenetiskt på en dammhög på golvet och förklarar att här brukar han ha veden. Men, det var ju en hake bara, man kunde inte SE veden. Nå, en timme senare kommer greveparet och knackar på och berättar att nu är centralvärmen, som går på olja, påsatt. Och jaa, det strömmar in varmt vatten i värme-elementen och snabbt blir det varmt i lokalen. Sköönt!

Men ett par timmar senare är värme-elementen kalla igen. Vad nu då? Nå, vi bestämmer oss för att inte gå och klaga, utan vi väntar och ser, det kanske ordnar sig. Ytterligare några timmar senare så ser vi oljetankbilen komma! Gudskelov! Oljan hade alltså tagit slut, sista slurken som blev kvar i tanken i våras hade gått åt på bara drygt en timme.

När vi far i väg till en gourmetmarknad på söndag ser vi att greveparets 18-åriga son håller på att kapa och klyva ved. Så det där med brasved skulle nog ordna sig nu trodde vi. Och helt riktigt, när vi kommer tillbaka från marknaden säger grevinnan att nu finns det ved i boden. Sköönt! I går kväll blev det så en brasa i spisen. I morse frågade jag nyfiket av maken hur mycket ved de hade bullat upp med åt oss nu. Jag såg i min inre syn framför mig en rejäl vedhög som skulle räcka ända till våren.

Men icke, snabbt blev jag nertagen till jorden igen. Maken säger att, jaa, nog ska väl veden räcka i se så där en 7 - 10 dagar!

Hmm... alltså... vi nordbor som är vana med riktiga vintrar har ju lite mer framförhållning. Veden ska vara inkastad innan göken gal. Senast. Helst ska man ju ha fint travad ved för flera år framåt i vedboden :). Och att det finns olja i tanken brukar man också ha koll på ...

P.S. Vi köpte med oss stenugnsbakat bröd, honung, bakverk som kallas för nougat och valnötter från gourmetmarknaden. Dessutom åt vi en marknadslunch på plats under bar himmel.

Brödkakorna på marknaden är en hantverk

Promenad i slottsparken

I dag skiner solen från en klarblå himmel igen. Vi har haft två frostnätter här, så nu har vi blivit påminda om att det finns någonting som heter HÖST. På dagarna är det ändå omkring 16 grader i skuggan vilket gör det alldeles perfekt för en promenad i parken.

Så följ med här nu då :)! Det är alltså soligt och fint och slottshunden Attende är med. Maken som har längre och snabbare ben än vad jag har, får lätt ett försprång. Därför blir han och Attende mitt första "foto-offer". Ja, nu har vi redan passerat de stora kastanjeträdena på vänster sida. Det sluttar lite neråt, så början av promenaden kräver inga större ansträngningar.

På höger sida har vi några stora ekar. De har börjat fälla sina ekollon och en del löv. Det bara krasar av ekollon som krossas under skosulorna. Nötskrikorna kommer att kunna lägga på hullet i höst, jag lovar! Jag kan höra min nya favoritfågel, svart rödstjärt, sjunga. Talgoxen och några andra fåglar som jag inte hinner artbestämma sjunger också. Det här är en skillnad jämfört med Norden. I Norden slutar fåglarna sjunga efter midsommar ungefär, men här sjunger de även på hösten. Inte lika intensivt som på våren, men ändå.

Vi går vidare och passerar ställena där vi hittat rikligt med fjällskivlingar. Det finns många stora lövträd av olika slag i parken. En del av löven har nu dalat ner. Några enorma libanesiska cederträd är ändå det som hamnar i blickfånget. Stammarna är kanske sex meter i omkrets, en grov uppskattning bara ... När de stora kottarna senare faller ner ska man helst inte stå under trädet. Kan tänka mig att det kunde bli en rejäl bula ...

Attende skuttar glatt omkring och nosar efter spår. Det finns några mullvadshögar här och där och de måste ju nosas igenom, jaa, helst krafsas sönder helt ;). Nu passerar vi stället där jag hittade de eftertraktade ängschampinjonerna. Några nya har stuckit upp sina hattar, men de är för få för att jag ska orka hämta svampkorgen. Mellan träden högre upp i sluttningen skymtar vi slottsfasaden.

Vi passerar nu några planterade granar och hästkastanjeträd. Avståndet mellan träden är långt, som sig bör i en park. Eftersom parken är privatägd får vi ha den alldeles för oss själva i veckorna. Under veckosluten måste vi "dela" den med grevefamiljen. Vi har inte stött på dem här i parken en enda gång ännu, så nog känns den ganska privat under veckoslutena också ... ;).

Nu passerar vi stället med det tomma fågeläggskalet. Jaa, jag har tänkt ta det till min natursamling, men glömmer det varje gång. Så äggskalet får ligga kvar även den här gången. Vi närmar oss cyklamenhavet nu. Jag tar ett djupt andetag och måste nästan nypa mig i armen för att kolla att jag inte drömmer. Det är så vackert! En sån här dag kan man bara inte undgå att känna lycka.

Vi tar nu av längs en skogsväg till vänster. Här finns det några ledsna smörsoppar kvar. Hattarna slokar och den tidigare så vackra och glansiga ytan ser nu bara slemmig ut. Jag ser något vitt skymta där ... Åååå, vita, stora vackra svampar! Men efter en tur till apoteket fick vi veta att det är en ätlig art av flugsvamp, men inte särskilt god. Nå, vackra att titta på i alla fall.

Attende har nu sprungit omkring så att tungar hänger. Jag förstår att det är dags att lämna det här underbara och ta henne tillbaka hem för en rejäl kopp med vatten. Jag känner mig varm i hela kroppen. Och priviligerad. Kommer att tänka på vad Jim Rohn en gång sade: "You have to plan happiness"!

Jag och Attende vid ett libanesiskt cederträd. Slottsfasaden i bakgrunden.

Kastanjeskörd

På hösten mognar kastanjerna och då gäller det att samla i ladorna. Och då menar jag inte hästkastanjer, utan ... kastanjer alltså, som är ätliga. I slottsparken finns det tre stora kastanjeträd som nu bokstavligen kastar ner sina kastanjer :). När man går under trädena gäller det att passa upp, för mitt i allt faller en kastanj ner i huvudet på en och man säger jäv... , nej, jag menar aj!

Vi har varje morgon nu efter frukosten begett oss ut i parken och plockat kastanjer i det daggvåta gräset. Attende springer lyckligt omkring oss medan vi samlar in skörden, för det här är grejer det. Kastanjerna omges av ett mycket taggigt skyddsskal. Så här gäller det att vara smart om man skall klara sig ;).

Man har ju utrustat sig med gummistövlar med tanke på daggen. Så tar man bara och rullar till med skoskulan över taggbollarna. Har man nu använt sig av rätt teknik så ramlar kastanjerna ut. Var och en av de här taggbollarna kan innehålla mellan en och tre kastanjer. Voilà!



Det finns också ett lättare men mer tidskrävande sätt att skörda kastanjer. Man placerar helt enkelt sin skål eller korg under trädet och ... väntar ... :). Den här metoden kom jag på redan när jag bara var några år gammal och skulle plocka krusbär tillsammans med farmor. Jag placerade skålen under busken bara och väntade. Gravitationslagen, ni vet!

Tillsammans med maken har vi nu samlat ihop till ca 10 kg kastanjer. Det är så gott med rostade kastanjer, t.ex. som förrätt. Man bara snittar kastanjerna och sätter in dem i en 200 grader varm ugn. Låter dem bara ligga där på plåten i ca 20 min. Smälter lite smör och droppar i lite citronsaft. Sedan är det bara att sätta sig ner vid bordet och njuta. Ja, först måste kastanjerna skalas förstås, men det får ju var och en göra där vid bordet. Efter skalningen doppar man kastanjen i citronsmöret och äter. Och njuter ... ! Gärna med ett glas kallt Maconvin eller en annan lättekad Chardonnay till!

Ett år till!

Mitt fadderbarn och min svåger fyller år! Jag vill på detta sätt gratulera dem från oss i Frankrike! Ha en bra dag och ät mycket tårta, som jag räknar med att ni får. Jag menar, ett år hit eller dit, inte gör det väl någon större skillnad (skada?). Förutom att man får äta tårta och ... i bästa fall öppna födelsedagspresenter. Lite "harmt" bara att jag inte får vara med och kalasa ... Men man kan ju inte få allt här i livet!

Skål på er!

Det långa brödet

Så här såg en av de gula blommorna ut före lördag

I söndags var det då dags för maken att visa vad han går för i köket. Greveparet ville ha sin fasan tillredd till söndagslunchen. Men före det en liten ... fadäs från i lördags.

Vi hade varit och handlat lite på byn och körde in som vanligt längs slottsinfarten. Maken kom på att han skulle backa in bilen på vår gårdsplan i stället, för att nästa gång ha lätt att köra ut bilen. Dessutom ser det snyggare ut så, med fronten in mot infarten alltså. Nå, han sätter i backen och tittar så gott det går, men kör ändå av misstag med det högra framdäcket över grevinnans gula, höga planterade blommor.

Aj, aj vilken otur, och där råkade hon ju dessutom komma ... Snopet. Jag förstår att hon sett det hela. Maken vevar ner bilrutan och börjar prata mat med henne. Medan jag sitter och funderar över varför han inte säger något om hennes blommor som han just kört över. Tydligen märkte han inte av det hela. Så innan vi backar ännu lite mer så säger jag ett försiktigt "I am sorry about the flowers" åt henne. Jag förstår på hennes min att hon förlåter oss.

Sedan var det det där med fasanlunchen. Jaa, det BLEV bra. Jag kan inte gå in på själva receptet, för då blir mitt inlägg för långt. Men mycket arbete och disk efteråt blev det. Men ååå... så gott det blev. På söndagskvällen kom grevinnan till oss och tackade för den goda lunchen (som maken lagt upp på heta tallrikar i slottsköket vid 13-tiden). Sedan kom greven med tallrikstraven tillbaka till oss och passade på han också att tacka maken för den goda måltiden.

Jag lovade ju nästan att inte gå in på receptet, men en bidragande komponent måste bara nämnas. Det ingick nämligen rikligt med av mig hittade och plockade ängschampinjoner i rätten! Jag får alltså ta åt mig av äran ... eller vad tycker ni?

Efter att greveparet med familj fått sin lunch åkte vi iväg till en höstmarknad till en liten by några kilometer härifrån. Där köpte vi en BIT av ett alldeles fantastiskt gott bröd. Med så där härligt knaprig yta som man bara kan drömma om. Om ni tar er en titt på fotografiet så förstår ni varför vi inte köpte hela det goda stenugnsbakade brödet!

Det ca 3 meter långa stenugnsbakade brödet

Cool in the pool

Maken avtäcker bassängen

Nu är det dags att visa er slottets simbassäng. Vi har ju haft 26 grader i skuggan nästan varje dag sedan vi kom, men nu har vi några grader svalare och sådant väder lovas även framöver. Därför alltså, bassängdags innan det är för sent! Inte ens en nordbo vill väl simma om det är under 20 grader i vattnet? Nå, simbassängen är ännu öppen för säsongen men kan tömmas vilken dag som helst. Så passa på nu ;).

Simbassängen är belägen högre upp än själva slottsbyggnaderna, vilket jag tycker att planeraren ska ha en eloge för. När man står vid bassängen får man en bra helhetsbild över slottet och av en del av markerna runtomkring.

Bassängen med slottsbyggnaderna "down there"

Bassängen är 12 meter lång, vilket är helt ok. Men i makens tycke är den lite kort kanske, för han som är en riktig Ironman vill ju simma flera kilometer per gång om han ändå har blött ner sig. Det längsta passet maken gjort i den här bassängen är 2 ½ kilometer. Då kan den fiffiga räkna ut att det blir ca 200 vändningar!

Maken tycker att smärtgränsen går vid ca 20 grader i bassängen, men för mig är det 30 grader :). Hmm ... ja, jag vet, jag ÄR en badkruka. Det här betyder att jag bara har tittat på när maken simmat. Men även det kan ju vara ett nöje!

Slottshunden Attende är upplärd att inte komma med upp till bassängen. Hon stannar alltid ett tiotal meter före trapporna upp dit. Det finns liksom en osynlig vägg för henne där. För personer som inte känner till dörrkoden till bassängen blir väggen högst synlig kan jag avslöja. Även för den som råkat glömma koden ...

Jag ska passa på att berätta det senaste slottsskvallret också. Det var jaktdag i går, och medan jägarna åt jaktlunch i festsalen råkade jag se att Attende var väldigt intim med en fastbunden (!) brun-vit hanhund. Så om det kommer små, små brun-vita valpar om några månader, så vet jag nog vem pappan är!

Maken i plurret

Vänner på lunch

I onsdags hade vi ett finländskt par hos oss på lunch. Vi träffade dem för första gången här i Loiredalen i maj i år av en slump. Vi hade stannat för att ta några foton genom det nervevade bilfönstret på en bro (!). Ja, vi gjorde det med lite dåligt samvete, för inte får man ju stanna bilen på en bro som är trafikerad. Men just då tyckte vi att det var läge, kollade att vi inte hade någon bil bakom oss ... och så gjorde vi det bara helt enkelt.

Men det kom en bil emot oss som stannade och chauffören vevade ner fönstret. Vi trodde att de skulle skälla lite på oss, för så där får man ju bara inte göra. Men så hör vi att mannen i den andra bilen talar finska och han visar åt oss att vi ska parkera lite längre fram så att vi kan prata. Sagt och gjort. Det finländska paret berättade att de hade bott här i fem års tid. De bjöd oss hem till sig på lunch ett par dagar senare och så hade vår vänskap börjat.

Under sommaren när jag och maken var uppe i Norden och de var kvar här i Loiredalen höll vi kontakt via e-mail. När vi kom tillbaka hit för några veckor sedan ringde jag upp dem via Skype och bjöd dem hit till oss på lunch.

Vi började med en titt på bassängen som är belägen ganska högt upp. Därifrån får man en helhetsbild över chateauet. Vi skålade i kall cider från Bretagne och vi önskade dem välkomna till oss. Och de önskade oss välkomna till Frankrike :). Sedan blev det en titt på jaktfestsalen med alla troféerna. Ja, och så det obligatoriska förstås, ett besök i vinkällaren. Efter husesynen var det dags för lunchen i trädgården.

Maken hade gjort en helt underbar sallad på skalade räkor, kokta vaktelägg, kapris, oliver, mögelost, sparris, gurka, sallad, paprika, kokta kastanjer m.m. En god hemlagad fransk dressing hade han hällt över också. Som tillbehör hade vi en tjock crème fraïche epaisse, citron, bröd och en vit mögelost. Allt det här goda sköljde vi ner med ett glas kallt vittvin från Macon. I Frankrike ses vin som måltidsdryck, inte som berusningsmedel. Vädret stod oss också bi, det var 26 grader varmt i skuggan.

Sedan var det dags för "lilla" ostbrickan med sex olika ostar. Jag tog mest av min absoluta favoritost St Julien aux noix. Det är en alldeles underbar ost med valnötter. Nå, nu kom jag nästan av mig lite ... Till osten serverade vi bröd och ett glas rött vin från Vacqueyras. Vi hade utsikt över slottsfasaden där vi satt, vilket vännerna uppskattade. De undrade också om våra bekanta och släktingar verkligen har förstått vilket ställe vi bor på. Ja, jag har ju berättat ... ;)

Eftersom det libanesiska cederträdet började fälla en del gult pollen över oss där vi satt så flyttade vi på oss. Cappuccinon, téet och chokladtårtan avnjöts inomhus. Efter det var vi bara såå mätta. Vi beslöt oss för att ta en promenad i parken som en avslutning på det hela. Vi missade inte cyklamenhavet!

Våra vänner kommer att bo i södra Portugal under perioden november - april. Men vi hinner träffas två gånger till i alla fall. Hos dem om två veckor och hos oss i början av maj. Innan de åkte hem berättade de att de pratat med sin hyresvärdinna här om flytten till Portugal. Hon hade förundrat sig över att de kan portugisiska också. Men för oss avslöjade de att de inte kan ett ord portugisiska! Det brukar ju gå så bra ändå!

Två fasaner och fyra rapphönor

I söndags var det fågeljakt här på slottsmarkerna igen. Vid 11-tiden ljöd jakthornet och jägarna med sina ivriga hundar begav sig ut i skogarna. Vid 14-tiden samlades de till den sedvanliga jaktlunchen med vin och sång.

Vi själva som ju är nordbor, vare sig vi vill det eller inte, äter vår middag vid 17-tiden. När vi satt där med vår efterrätt i trädgården kom grevinnan och gjorde oss sällskap. Denna annars så hårt stressade trebarnsmamman tycktes nu, trots att hon hade slottet fullt med folk, ha gott om tid för att umgås med oss. Vi får känna oss lite hedrade ;)

Efter ett tag kom även greven och deras tonårsdotter och slog sig ner vid vårt bord. Vi bjöd på hembakad äppeltårta, té och ett sött persikovin. Ja, dottern fick nöja sig med ett glas ananasjuice, det är ju liksom tonåringarnas lott :). Vi satt och pratade länge och väl och hade det trevligt. Jag och maken försökte visa våra bästa sidor ...

Sedan började jägarna avlägsna sig från jaktfestsalen och greveparet måste gå för att önska dem bon soirée. En del av jägarna kom fram för att tacka även oss, jag undrar för vad ;). Kanske för att vi höll oss borta ur skogarna när de skulle jaga :). Ja, fransmännen är ju kända för att vara artiga.

När jag ännu senare samma kväll satt inne vid min dator knackade det på dörren. Det var greveparet som ville överlämna två fasanhonor och fyra rapphönor åt oss. Men på ett villkor, vi skulle lämna en av fåglarna tillbaka till dem plockad, urtagen och tillredd. Maken fick gåshud av spänningen och började febrilt bläddra i receptböckerna. En sån här gång måste jag säga att jag är väldigt tacksam över att inte vara kocken i familjen!

Maken sov lite oroligt följande natt och det kan jag mycket väl förstå. Ett sådant uppdrag måste bara lyckas!

Attende - the slottshund

Ni börjar väl snart tro att det är något skumt med Attende eftersom hon inte har fått någon plats i bloggen ännu. Men döm själva - här kommer min syn på slottshunden.

Attende är alltså - en labrador - som ibland tycker om att jaga slottskatten Princess, mon petit ami. Det gillar jag förstås inte! Det skulle Attende ha stryk för. Men allt, allt annat är bara bra med Attende... Hon är ca fyra år gammal och har anskaffats till slottet av greven. Ni vet, som jakthund. Men livet är ju så mycket annat än jakt, och då är det ingen som riktigt har tid att ta sig an Attende.

Det har nu då blivit makens och min uppgift. På morgnarna ska Attende - mornas. Så, när väckarklockan ringt skyndar sig maken för att släppa ut henne från couloiren där hon sover om nätterna. Kommer maken för sent - i Attendes tycke - så skäller hon till lite. En liten påminnesle bara, för på slott så sölar man inte. Nå, efter det blir det ett mått av dietmaten. Attende brukar tycka att vi är lite "knussliga" med maten, men här är det faktiskt grevens ord som gäller.

Attende är alltså på diet och har så varit sedan i våras. Vi märkte när vi kom tillbaka hit på hösten att hon gått ner flera kilon i vikt. Dukti vovve! Nå, vi har fått strikta anvisningar av greven om hennes mathållning, och brukar avvika från dem bara liite, liite, nångång ibland ... Jag menar, det är ju omöjligt att äta middag ute i trädgården och att inte kasta resterna åt hunden som sitter där med sin bedjande, något lidande blick.

Ja, det känns som att Attende är vår hund nu. Hon är ju grevens jakthund, men tillbringar nu den mesta tiden med att vakta utanför vår dörr. Efter det snävt tilltagna morgonmålet bara rusar hon fram till vår dörr. Vaktpasset har börjat!

På eftermiddagarna brukar jag och Attende ta en promenad tillsammans i parken. Då är hon bara såå lycklig! Springer och nosar överallt. Mullvadshögarna och -gångarna ska gås igenom och ibland krafsas sönder. Nångång då och då blir det ett äpple från köksträdgården. Eller ett päron eller en kastanj. Hon kastar glatt upp frukten i luften för att sedan försöka fånga den igen. Ibland slutar det med att frukten blir hennes mellanmål. Bytet måste ju tas tillvara! Sedan snabbt till vattenkoppen! Vätskebalansen måste ju hållas i ordning. En gång när jag skulle kolla att det fanns vatten i hennes kopp låg det en drunknad lézard (ödla) där!

När vi är klara med vår egen huvudrätt är det dags för Attende att få sitt. Ett mått av dietmaten. Nå, bättre än ingenting. När mörkret fallit går hon självmant in i couloiren och lägger sig i sin bädd. Och väntar på att bli nattad och frivilligt instängd där över natten. Även en vakthund måste ju få vila ordentligt nångång!

Attendes lördagsdate, en stilig svart labradorhanne

Jag - i cyklamenhavet

Slottsbyggnaderna här omges av en 46 hektar stor privat park. Den här gången får ni följa med mig till mitt favoritställe i parken.

Ja, bilden avslöjar ju redan ganska mycket. När man går till den västra delen av parken kan man bara inte missa det här. Ett ca 200 m2 stort hav av cyklamen! Kan ni tänka er min första promenad här i parken. Plötsligt befinner jag mig bara mitt i det underbara, helt oförvarnad. Och vilken doft! Det är nästan så att jag tror att doften förmedlas till er också via bilderna ... ;).

I butikerna här säljs cyklamen i små krukor också och kostar då 2,90 EUR. Men jag får njuta av det helt gratis, bara en kort promenad bakom "hörnet". Tusentals cyklamen, bara för mig ... ;).

Så jag sätter mig mitt i cyklamenhavet iklädd min cyklamenfärgade t-skjorta och låter maken fotografera mig. Och jag bara njuter och lyssnar till fåglarna...

Men inte får man ju sitta här och lättja sig alltför länge inte. Nej, nej! Nu måste jag ut och skörda om vi ska få någon mat till kvällen. I går hittade jag nämligen ett nytt ställe med 15 st stolta fjällskivlingar! Vilken syn det var, men kameran hade jag glömt inne.

Ja, så var vi ju till apoteket idag igen. Jag hade också hittat ett 50-tal vilda champinjoner som vi inte vågade artbestämma själva. Alltså, fram med svampbrickan igen och iväg till apoteket. Apotekaren var lika vänlig som förra gången. Efter att hon konstaterat att det är ängschampinjoner jag hittat tillägger hon på sin något knaggliga engelska: "It's very, very good... You can always come to me and ask about the mushrooms". Så skönt, någon som kan och vill hjälpa. För vilda champinjoner har vi aldrig tidigare vågat oss på, för man måste verkligen veta säkert...

Så kvällens måltid är given. Stekta och panerade hattar av stolt fjällskivling till förrätt och kalvkött med ängschampinjonstuvning till huvudrätt. Ja, sedan blir det väl lilla ostbrickan. Det hela kommer att avslutas med en hembakad äppelpaj som maken bakat. Välkomna till bords!

Princess(-an) på taket

Princess, mon petit ami

Nu är det dags att presentera slottskatten, Princess. Hon är tio år och helsvart. Och liten, väger bara ca 1 ½ kg. Så jag brukar ibland kalla henne för "lilla vännen", det känns bara så naturligt. Nej men vänta nu ... kanske jag borde säga "mon petit ami" i stället så att hon skulle förstå vad jag menar ;). Men det kom jag att tänka på nu först.

Princess tycker inte om slottshunden Attende. För Attende är ju framför allt ... en hund, och dessutom skäller den vid de mest olämpliga tillfällena. Om Princess skulle skriva dagbok tror jag att hon ofta skulle skriva ..."idag blev jag jagad av den där dumma labradoren igen, men jag försökte att inte bry mig. Jag bara sprang undan så snabbt jag kunde. Nu sitter jag uppe på slottstaket i stället och tittar ner på jycken. Tji fick den".

Princess överlämnades i vår vård under högtidliga former. Det var den första söndagkvällen vi bodde här. Det knackade på dörren och utanför stod greveparet och deras tonåriga son. Grevinnan bar på kattens matbricka, sonen hade Princess i famnen och greven hade en stor squash (zuccini) från slottsträdgården som han stolt överlämnade till oss. Därmed var ansvaret för katten vårt.

Princess märkte snabbt att hon hamnat bland vänner, och åt sig först så mätt hon kunde. Sedan var det dags för kvällstvätten och sömnen, på nya mattes sköna täcke förstås. Snabbt ut följande morgon och till kvällen lite jamande bara bakom dörren så fixade sig kvällsmaten igen. Lite gosande med nya matte och husse och sedan en lur på filten. Det kallar jag för kattliv :)!

Igår morse var katten utsläppt igen. Jag behövde själv gå ut på ett litet ärende och blev borta i några minuter. När jag kommer tillbaka in i lägenheten möter jag Princess i trappan upp till våra sovrum. Men vänta nu ... hur gick det här till? Har "mon petit ami" lärt sig att hantera dörrar nu också? Mycket förvånad ger jag henne lite mat och försöker tänka vidare. Ja, jag har ju några fönster öppna, ett i bottenvåningen och två i övre våningen. Ok, kollar först fönstret i bottenvåningen. Utanför ligger Attende och vaktar. Således helt omöjligt att katten kunde ha tagit sig in den vägen.

Upp till sovrummena för att kolla vidare. Jomen visst, där syns ju lite spår av någon som hoppat in genom fönstret och ner på en stol! Men hur kan det vara möjligt, sovrummena ligger ju på andra våningen och utanför är det ju bara släta stenväggar. Då slår det mig, hon har först tagit sig upp på taket och sedan in genom fönstret. Takplattorna på den här delen av byggnaderna är ju inte släta och hala, utan snarare tvärtom.

Så, nu har ni fått träffa vår kloka, lilla, nya vän. Som ibland tycks tycka att de svåra lösningarna är lätta!

Princess, den här gången uppe på garagetaket