Back in business!

Jag på vaktpost utanför Kallas och Makes dörr.

Kära dagbok! Nu är jag, Attende the slottshund, tillbaka på jobbet igen. Sitter nu alltså och vaktar utanför Kallas och Makes dörr. Så klart att jag ligger framför deras dörr fast husse och matte är hemma nu under höstlovsveckan!

Ja, i söndags blev jag en fri kvinna igen efter två veckors husarrest i couloiren. Ni har kanske hört varför jag hamnade där och nu så här efteråt så måste jag säga att hela historien känns lite pinsam. Jag kommer så där vagt ihåg att jag svansade lite väl mycket för en svart labradorhanne. Hur kunde jag förnedra mig så? Nå, nu är det över, men det säger jag bara, aldrig, aldrig igen!

Nu håller husse och matte stenkoll på min mage och undrar om den ska börja växa. Eller rättare sagt fasar för det. Men några hundvalpar mer eller mindre här i världen kan väl inte göra så stor skillnad. Själv känner jag mig faktiskt redo för uppgiften om det så skulle bli. Jag är faktiskt vuxen nu och ansvarstagande har jag ju alltid varit. En vikarie för mig får de i så fall ordna med själva - det är inte mitt problem.

På söndag eftermiddag när husse precis hade hunnit släppa mig fri kom Kalla och Make hem efter att ha varit på en Brocante. Det ordet finns inte ens i en ordbok, men jag vet förstås att det betyder loppis. Jag satt förstås utanför deras dörr och vaktade när de kom hem så jag såg en hel del av det de köpt. Kalla hade köpt en alldeles underbar höstjacka! Den har samma färg som min päls, alltså ljus labradorfärgad med lite guldskimmer. Bra smak har hon måste jag säga. Och snygga stövlar hade hon köpt till också, helt oanvända.

Kolla in min vackra labradorfärgade päls, med guldskimmer ;)

Det finns en människa och ett djur som jag inte kan tåla för något i världen. Postiljonen kan jag bara inte med. Hon kommer körande i en rasande fart i sin gula bil alla dagar utom söndag. Sedan stannar hon bara en kort stund och sätter något i en låda på väggen och gasar sedan vidare. Varför? Bara för att reta mig?! Det finns liksom ingen mening i det, men ändå gör hon det. Gång på gång.

Jag hör såklart postbilen redan innan jag kan se den. Då placerar jag mig färdigt så att jag kommer åt att skälla på riktigt nära håll. Snart måste hon ju bara börja fatta! Hon har inget här att göra liksom. Meningslös sysselsättning!

Det där djuret som jag inte alls kan med är förstås Princess. Hon har liksom ingen mission här - vad skulle det kunna vara? Går bara omkring och gäspar efter tupplurarna, sträcker på sig ... och ja ni vet, kurrar. I dag fick hon sig en överraskning, he, he ... Jag var på jobbet, vilket hon inte hade räknat med. Jag satt utanför köksdörren och vaktade. Så öppnar Kalla dörren inifrån och Princess gör ett försök till att slinka ut.

Men icke sa Nicke. Här vaktas det åt båda hållen. Ingen katt ska ut genom den dörren inte! Jag behövde inte göra speciellt mycket för att få Princess att backa. Jag visade bara min muskulösa lekamen - och thats it! Hon ångrade genast sitt tilltag. Ligger väl därinne nu och snusar på en skön filt igen. Den lata katten - hoppas att någon lagt en ärta under filten åt henne :)!

Princess där hon hör hemma, högst uppe på taknocken. Ditjagad av mig förstås :)