Livet där det är

Jag har sedan tolvårsåldern drömt om att få bo på ett slott. I fjol blev min dröm verklighet och jag och maken bodde i åtta månaders tid i en slottsflygel på ett privat slott i Loiredalen i Frankrike. Inläggen under vår vistelse i Loiredalen handlar om livet i slottsmiljön, slottshunden Attende, slottskatten Princess samt om våra utflykter i regionen.

Under sommaren bodde vi invid vår havsvik uppe i Norden i fyra månaders tid. Under den tiden kom inläggen att handla om vårt liv där.

I mitten av september reste vi tillbaka till Loiredalen och ska bo i samma slottsflygel i först tre månaders tid. Efter det ska vi bo i Portugal vid Atlantkusten i två månader. I mitten av februari bär det av till Loiredalen igen för en tremånaders vistelse till.

tisdag 13 oktober 2009

Det långa brödet

Så här såg en av de gula blommorna ut före lördag

I söndags var det då dags för maken att visa vad han går för i köket. Greveparet ville ha sin fasan tillredd till söndagslunchen. Men före det en liten ... fadäs från i lördags.

Vi hade varit och handlat lite på byn och körde in som vanligt längs slottsinfarten. Maken kom på att han skulle backa in bilen på vår gårdsplan i stället, för att nästa gång ha lätt att köra ut bilen. Dessutom ser det snyggare ut så, med fronten in mot infarten alltså. Nå, han sätter i backen och tittar så gott det går, men kör ändå av misstag med det högra framdäcket över grevinnans gula, höga planterade blommor.

Aj, aj vilken otur, och där råkade hon ju dessutom komma ... Snopet. Jag förstår att hon sett det hela. Maken vevar ner bilrutan och börjar prata mat med henne. Medan jag sitter och funderar över varför han inte säger något om hennes blommor som han just kört över. Tydligen märkte han inte av det hela. Så innan vi backar ännu lite mer så säger jag ett försiktigt "I am sorry about the flowers" åt henne. Jag förstår på hennes min att hon förlåter oss.

Sedan var det det där med fasanlunchen. Jaa, det BLEV bra. Jag kan inte gå in på själva receptet, för då blir mitt inlägg för långt. Men mycket arbete och disk efteråt blev det. Men ååå... så gott det blev. På söndagskvällen kom grevinnan till oss och tackade för den goda lunchen (som maken lagt upp på heta tallrikar i slottsköket vid 13-tiden). Sedan kom greven med tallrikstraven tillbaka till oss och passade på han också att tacka maken för den goda måltiden.

Jag lovade ju nästan att inte gå in på receptet, men en bidragande komponent måste bara nämnas. Det ingick nämligen rikligt med av mig hittade och plockade ängschampinjoner i rätten! Jag får alltså ta åt mig av äran ... eller vad tycker ni?

Efter att greveparet med familj fått sin lunch åkte vi iväg till en höstmarknad till en liten by några kilometer härifrån. Där köpte vi en BIT av ett alldeles fantastiskt gott bröd. Med så där härligt knaprig yta som man bara kan drömma om. Om ni tar er en titt på fotografiet så förstår ni varför vi inte köpte hela det goda stenugnsbakade brödet!

Det ca 3 meter långa stenugnsbakade brödet

4 kommentarer:

  1. Roligt att fasanlunchen blev lyckad, det kunde man ju räkna med eftersom din make är en utmärkt kock! Ja något så långt bröd kan man ju inte tro att det finns ens, frågan väcks hur bagaren fått det in och ut ur ugnen, hmmm...

    SvaraRadera
  2. Ja det var ett låååååångt bröd. Ser vansinnigt gott ut!

    Vet du, idag har det SNÖAT här. Och jag har gått kvällspromenad med mössa, dunjacka och överdragsbyxor.

    Varför bor jag här????

    SvaraRadera
  3. Really, I don't know ;! Men en dunjacka kan ju vara jättemjuk och skön ... kanske det är därför ... En idé bara alltså.

    Hälsar Karola, from Southwest

    SvaraRadera
  4. Ah, blomman kan ha varit en av de 85, som jag INTE körde över. Och nu har det varit frost och alla blad har ändå fallit ner...

    SvaraRadera