I husarrest

Jag, Attende, the slottshund

Kära dagbok! Jag heter Attende och är fyra år gammal. Jag är en labradorhona, men framförallt så är jag slottshund. Jag har ansvaret för att vakta hela det här stora området runt slottet. Min husse är greve och min matte är således ... grevinna. Nu bor de i staden i veckorna och hyresgästerna som flyttade hit i mitten av september är alldeles underbara! De ger mig mat, är sociala och i övrigt också väldigt trevliga ;). De tar mig ut på promenader och ger mig lite extra mat i smyg. Kvinnan är av det ljusaste slaget, blond kanske man skulle kunna säga. Hon kallar sig för Kalla. Hennes make brukar jag kallar för Make.

Jag sitter nu i husarrest. Det betyder en tillvaro i ensamhet i couloiren. Ja, ni kanske inte kan franska, men då kan jag upplysa er om att couloire betyder korridor. Men min couloire är inte vilken korridor som helst. I mitt fall är det skarven mellan 1700- och 1800-tals delen av slottet. Det ni! Nå, hur som helst, här har jag tillbringat en dryg vecka nu. Ensam.

Allting började med att det var jaktdag här. Vi var åtminstone ett tiotal hundar samlade. Våra hussar skulle ut och jaga fasaner. Plötsligt så såg jag den där svarta labradorhannen som försökt uppvakta mig nångång tidigare. Men den här jaktdagen kändes annorlunda. Nu var det jag som försökte uppvakta honom. Förstod inte varför, men det var bara så ...

Efter en stund blev det ett "jäkla hallå". Husse var upprörd och nämnde nånting om löptid ... Vad det nu kan vara. Men resultatet blev alltså husarrest för min del ... tills de heta känslorna skulle gå över. Så här sitter jag nu. Och väntar på ... ja vad trodde ni ... nästa måltid förstås! Maken är underbar. Han rastar mig minst tre gånger per dag och ger mig hundfoder. Dietfoder visserligen, men hur som helst.

För ett par dagar sedan blev jag utsatt för en riktig frestelse. Någon hade placerat två hela fasaner i couloiren. Människor kan vara så glömska! Där låg fasanerna i varsin kasse och doftade ... alldeles underbart! Jag var minst sagt sugen på mat, men å andra sidan äter jag aldrig vilt utan lov. Så ingen fasan för min del alltså.

Det bor en ganska högfärdig svart katt här också som kallar sig för Princess. Kan man tänka sig. Hon bodde här i några års tid redan före mig, visserligen, men jag tycker ändå att det är jag som är herre på täppan här nu. Försöker så gott det går att jaga henne när jag kommer åt. Men hon är så snabb. Sjuttons katt! Dessutom är hon en hejare på att klättra. Idag såg jag henne liggande på muren till köksträdgården när jag blev rastad. Men jag hade lite bråttom just då, och hann inte gå närmare in på saken. "Morgen mehr zeit", som tysken skulle säga.

Nu väntar jag bara på att veckan ska ta slut och att jag ska få leva ett normalt liv igen. Med långa härliga promenader i parken. Jag föredrar de lite längre promenaderna tillsammans med Kalla. Hon är så snäll. Jag kan inte riktigt förklara det, för hon är bara för ... bra :)!

Jag gillar Make också förstås. Här kliar han mig på magen. Så sköönt ... !