Jag - Attende, snäll men farlig

Mitt väderkorn säger mig att det har varit någon här. Hur har jag

kunnat missa det?

Kära dagbok! Jag har klarat av mina mera omfattande arbetsuppgifter här på slottet med bravur. Vaktar ju hela slottsområdet ensam och har numera även ansvaret för Kallas säkerhet när hon är ensam på slottet. Inte är det ju någon som direkt tvingat mig till allt det här, utan det faller sig så naturligt bara. Jag gör vad som behöver göras, helt enkelt.

Mera arbetsuppgifter och ansvar medför ju också större löneförmåner :). Ja, ni vet de där SPA-behandlingarna som jag får är ju guld värda. En bättre sovplats också med nygammal sovkorg, det ni! Kalla har mera tid för mig nu, och den är nog den bästa förmånen av alla, jag är såå lycklig ... När vi ska gå ut på promenad tillsammans så gör vi så här: jag sitter som vanligt på vaktposten utanför köksdörren. Dörren har många fönsterglas, så det går bra att hålla ögonkontakt med Kalla som är i köket. När det så är dags för promenaden så tittar hon ut på mig, visar sin halsduk och jacka ... och så klart att jag förstår! Det är dags! Jippiii ...!

Jag springer snabbt fram till den andra dörren som vätter in mot slottsgården. Så när Kalla är påklädd och kommer ut så står jag redan framför rätt dörr och väntar på henne! Kanonsmart, eller hur? Det här sparar ju dyrbar tid också :). Ja, så beger vi oss av. Slottsparken är stor så man kan välja mellan olika vägar att gå längs. Här har jag också ett stort ansvar, att se till att hon alltid hittar tillbaka sedan. Blir hon för långt efter så stannar jag och inväntar henne. Självklart, inte vill jag att hon ska gå vilse här och bli ensam kvar i skogen.

Själv känner jag hur jag förvandlas från en snäll och alert vakthund till en farlig och monstruös jakthund här ute i skogarna. Jag undersöker allt misstänkt och gör långa avstickare från själva vägen. Ibland kan jag känna något misstänkt under marken och gräver snabbt en djup grop med mina kraftiga framtassar. När jag gräver så ryker alla plantorna som råkar stå på fel ställe. Snart är gropen så djup att jag kan sticka ner hela huvudet dit. Men mullvaden, eller vad det nu var, har redan hunnit vidare. Better luck next time! Ingen orsak att deppa över det här.

Efter min förvandling från vakthund till en monstruös jakthund är det naturlagarna som gäller. Här ser ni mig och min vattenpöl där jag just stått och slafsat i mig vatten.

Kroppen behöver vatten efter det tunga kroppsarbetet. För

vätskebalansens skull, ni vet.

Som ni förstår så blir man ju törstig efter sådana här grävprojekt. Då brukar jag helt enkelt ställa mig med alla fyra tassarna mitt i en vattenpöl. Och så slafsar jag i mig så mycket vatten jag behöver :). Kalla uppskattar inte de här vattenoaserna lika mycket som jag, för hon brukar bara tycka att vi ska gå vidare. Visst, visst, vattenpölsvattnet har en lerig smak och är grumlig, men nog duger det bra åt vem som helst efter sådana här grovarbeten. Prova nångång ni också så ska ni se att det fungerar!

Efter kroppsborstningen demonstrerar jag inför lilla jäntan Princess (för ni kan väl

se henne uppe på soffryggstödet) hur en hund kan bli riktigt ren. Lite slick, gnag

och bit är allt som behövs!

Efter kvällsvarden med kranvatten till och kroppsborstningen är det så dags för en liten demonstration inför Princess. Ja, vi är då inne i slottsflygeln och kattskrället ligger uppe på soffryggstödet och slöar. Jag sätter mig bredvid soffan och visar henne vad jag går för. Ja, jag gnager och slickar min päls för allt jag är värd. Här ska hon få se på ren hund :)!

I går var det en chockerande dag för mig. Det var jaktdag och ett trettiotal jägare var samlade här. Kanske dags att jaga storvilt nu äntligen? Husse (greven) hade varit i staden men kom hit strax innan jakten skulle börja. Tur för mig! Han trär remmen med jakthornet över axeln och nog förstår jag. Här blir det jaga av! Några jägare hoppar in i hans jeep via bakdörren och jag inväntar den lilla visslingen, alltså klartecknet för att jag också ska få hoppa in i jeepen. Men det kommer ingen vissling fast jag står där och väntar och viftar och viftar på svansen. Så jag tar ett eget initiativ och hoppar in bara, helt enkelt.

Ja, Husse sätter sig vid ratten och nu bär det av. Men vad nu då, han backar ju ... in på slottsgården! Stannar sedan jeepen utanför couloiredörren och befaller mig att gå in dit. Det här kan inte vara sant, måste vara en mardröm. Vem ska nu ta ansvaret för jakten? Försöker ännu övertala honom med lite svansviftning och ögonkontakt, men han är bestämd nu. Jag måste in i couloiren :(! Pourquoi?

Blir kanske lite långrandig här nu, men måste väl ändå få berätta hur dagen slutade? Yess, jag fick vara med på eftermiddagspasset! Och gissa om jag är trött nu. Och gissa om jägarna kan njuta av vildsvinskött nu! JAG VET, och är så lycklig, nati, nati ... zzzz ... zzzz .... Ja, kolla rubriken igen, snäll men farlig (för viltet) var det!

Ja, så var det den där utmaningen, att säga något snällt om Princess. Jag ligger ute på gräsmattan som ni ser och funderar över saken. Hmm ... nu tror jag att jag kom på det! Hon har ett bra mörkerseende. Jag själv skulle inte klara av att jaga så bra nattetid, skam till sägandes ... Ja, räcker det så?