Sammetsbyxor och timmerstockar

Det här trädet med sina röda bär är en riktig skönhet.

Ja, nu är vi ju en bra bit inne i december, och då är det ju vinter :). Den här vinterdagen är det + 14 grader här och växlande molnighet. Det är nu dags för promenaden med Attende i slottsparken. Det är en av dagens höjdpunkter för oss båda :).

Ja, jag visar halsduken och jackan åt Attende genom fönstret och hon intar genast sin position utanför dörren till slottsgården. När jag kommer ut är hon så glad att hon nästan hoppar omkull mig. Det är såna här gånger jag blir riktigt varse om hur stark hon är, ett riktigt muskelknippe faktiskt ;).

Vi börjar med att föra bort lite frukt- och grönsaksskal till komposten. På vägen dit passerar vi kökslandet och äppelträdena. Attende plockar varje gång upp ett kvarblivet äpple från marken, kastar upp det i luften för att sedan fånga det. Sedan brukar hon avrunda det hela med att äta upp äpplet. Ja ni vet, "one apple a day keeps the doctor away". Jag brukar äta mitt äpple i samband med lunchen ;).

Fåglarna sjunger denna decemberdag och det känns ovant för mig. Men jag njuter och vi går vidare ... Det finns ett träd med röda rönnbärsliknande bär. Men det kan ju inte vara rönnbär, för bladen stämmer liksom inte. På väg bort från komposten upptäcker jag något rött som ligger på gräsmattan framför muren till kökslandet. Går fram och undersöker saken ... Men, nej ... usch, det här tänker jag inte fotografera! Det är lungor, hjärta och magsäck från ett vildsvin. Det blev nog kvar i misstag efter söndagens vildsvinsjakt. Hmm ... mindre behagligt det där ...

Attende står framför häcken och undrar vart alla

fjällskivlingarna har tagit vägen.

Ja, vi går nu ner mot parken och går fram till häcken där det tidigare fanns så mycket fjällskivlingar. Men nu finns det ingenting här att hämta. Vi går vidare och jag bestämmer mig för att gå och titta på tre av mina favoritträd. På väg till det första trädet upptäcker jag några vita hattmurklor i gräset. De är goda svampar, sägs det, men jag har inte lust att experimentera med nya svampsorter nu när jag är ensam här. Hittar också några smörsoppar och blodriskor, men de får också stå kvar.

Ett träd som inte lever ett ensamt liv. Det har sällskap av mossa,

murgröna och mistel.

Nå, jag kommer fram till det första favoritträdet. Det är ett lövträd med en hel del mossa på stammen och grenarna. Förutom det så har trädet också massor med murgröna som slingrar sig uppför stammen. Uppe i grenarna har trädet en hel del mistel också. Misteln ser ut som stora gröna bollar där uppe. Ja, det här trädet behöver då inte leva ensamt ;).

Misteln är en parasitisk växt som genomborrar trädets bark med sin rot. Det tränger sig mellan barken och veden och sänker korta grenar in i vedmassan. Huua ... mistel skulle inte jag vilja ha! Murgrönan däremot är ingen parasit, men kan ha en skuggande effekt för trädet. He, hee ... jag har kollat upp lite på internet, så därför "kan" jag en del ;).

Min absoluta favorit. Trädet som liknar ett par mjuka upp och nervända mossgröna

sammetsbyxor.

Vi fortsätter vår promenad och jag ser att några cyklamen blommar ännu. Vilka envisa rackare! Men de flesta blommorna har gått i vintervila för att orka återkomma nästa år. Nu går vi en bit in i skogen och närmar oss mitt allra mysigaste favoritträd. Trädet ser ut som ett par mossgröna långbyxor, men upp och ner :). Nyaste modet från Paris kanske?

Den gamla eken men sin djupt fårade bark. Den har fått sällskap av murgröna och rödbruna "stamsvampar".

När vi närmar oss skogsbrynet får jag syn på mitt träd nummer tre. Det är en jättelik gammal ek med murgröna (tror jag) som slingrar sig längs stammen. Eken har också en hel del rödbruna stamsvampar. De heter antagligen något helt annat, men jag vill kalla dem så. Vilket mysigt träd! Stamsvamparna är antagligen inte så mysiga att ha, men vackra för en annans öga. Nu börjar jag också förstå varifrån uttrycket "att vara hårdbarkad" kan komma ifrån.

Jag har bestämt mig för att vi ska vända om nu tillbaka mot slottet för att inte gå vilse ;). Träden ÄR mysiga, men inte så mysiga att jag skulle vilja sova under dem på nätterna ... När vi kommer tillbaka till slottsflygeln skuttar Attende förnöjt in i sin sovkorg. Dags för att dra lite timmerstockar ni vet ... zzz ... zzz ...